1977. Elvis dog, Jag föddes!Jag föddes i Gällivare 10Mil norr om polcirckeln.
Mamma jobbar på konsum, Pappa är gruvarbetare.
Detta var förutsättningarna när spelet började. Men det är inte min föräldrar som denna blogg handlar om utan min hobby. Men dom är en viktig pusselbit i vad som komma skall. När jag var 5år hade jag en brun nalle. Den hade inget namn vad jag kan komma ihåg. Jag vet inte om jag gillade min nalle så väldigt mycket. Kanske jag gjorde det, eller så kanske jag bara hade tråkigt. Hur som helst så gick jag ner till mammas sylåda. Klippte ut en tygbit från ett ljusblått lakan. Av denna sydde jag en klänning till nallen. Inte så snygg men det var en klänning. Stolt visade jag upp nallen för morsan å farsan.
Dagen efteråt så kom pappa hem med en mini-cross. Kawasaki 50cc.
Jag gillade min cross. Den uppgraderades till 80cc när jag blev lite äldre. Men intresset dog ut. Varför?! Jo, därför att jag fick köra runt på crossbanan själv. Iklädd ett skinställ och utan någon att köra med. Istället blev det skidåkning och annat som tog vid och senare kom snöskotrar och bilar in i bilden.
I Gällivare är motorkulturen väldigt stark. Många bor hemma och börjar jobba i gruvan direkt efter skolan. Låga levnadskostnader och relativt välbetalda jobb ger utrymme för dyra hobbys. Och i Gällivare är det snöskotrar och bilar som gäller. Även jag och mina kompisar hade bilar och skotrar. Kanske finare än vi förtjänade. Med detta kommer även buskörning eftersom poliser i stort sett inte existerar.
Jag kommer ihåg en händelse där jag åkte i min bil och min kompis Micke körde. Bilen var en BMW 325 E36 -93. Inte någon superbil men en helt ok busbil. Vi kommer in mot Gällivare söderifrån in mot en lång svepande vänsterkurva. Ingen av oss har bilbälte och hastigheten är i stort sett toppfart ca 230km/h. Micke drar i ratten och säjer "Det borde gå"......Jag tänker ja, det tror jag också.
Då var jag 21. Nu är jag 31. Nu vet jag att det var dumt men det tyckte jag inte då. Vi var duktiga på att köra bil. Inte jätte duktiga. Men vi kunde ratta lite. Vad vi däremot inte kunde var att bedöma risker.
Vi pratade mycket om snöskotrar och bilar. Tanken på att nån gång få köra på en bana vore häftigt. Men det fans inga där vi bodde. Inte heller tog vi reda på var man kunde köra. Det var mer som nått ville men inte fattade att man faktiskt kunde göra.
Åren gick. Jag flyttade från Gällivare och utbildade mig till Ingenjör. Bilen byttes mot en Opel kadett -91. Men eftersom Jonny hade tagit MC kort och köpt en hoj så slutade det med att jag gjorde det samma. Slutligen flyttade jag till Sundsvall vintern -07. Vintern flöt på och sommaren kom. Jonny kom en dag och visade att han hittat ett papper där SMC skulle hålla en avrostningskurs på mittsverigebanan. Vi hade snackat en del om att åka på bana till sommaren. Nu hade vi chansen att testa.
Vi åkte dit. Det visade sig att vi skulle få köra några varv på banan om vi först körde igenom alla konbanor och bromsprov som de hade arrangerat. Slutligen så fick vi dela upp oss i grupper. En snabb och en långsam. Vi valde den långsamma. När vi rullade ut på banan så kändes det helt fantastiskt men det var rätt läskigt när det svängde. Vi pressade på så hårt vi vågade. Snabba gruppen körde på
1:20:00 och vi på ca
1:30:00. Vi frågade och fick veta att banrekordet är
0:56:12. Det som slog oss var hur otroligt duktig instruktören var. Det såg ut som att han var ute och gick en söndagspromenad och då var det snabb grupp han hade bakom sig. Han tittade mest bakåt och fick vänta in dom på raksträckorna. Han körde som en gud. Thomas hette han visst...
När vi kom hem så började jag leta efter någon som anordnade körningar. Till slut hittade jag!!! Det fans en roadracingklubb i Sundsvall. Norra Roadracing Sällskapet
www.n-r-s.se De skulle just hålla en förarlicens kurs och det var ett krav att man gått den för att få köra. Jag ringde och pratade med ordföranden som hette Per. Han sa att tiden för anmälning redan gått ut och att det var den enda kurs de håller detta år. Men om jag betalade kursavgiften direkt så skulle han fixa så att jag fick vara med.
TACK PER.
Jag gick kursen och löste träningskort. Det var otroligt kul. Jag köpte en laptimer(tidtagarur) direkt. På tredje träningen körde jag 1:02:80. Det kändes som att jag hade talang för detta. Det var ett antal som kört i flera år som låg och snurrade på 1:05. Det kändes oerhört kul att kunna hänga på dem som man tyckte var duktiga. Men den där Thomas var inte att leka med.
Han körde under minuten. Och just den där magiska gränsen verkar gå just där. Dom flesta kör aldrig under minuten. Jag skulle tro att av dom som kör aktivt på banan så är det max 10% som kommer under. Det mao en drömgräns för många.
Jag köpte en racehoj. Thomas sa att han gillade 600cc och han trodde jag skulle göra det samma. Jag fick tag på en Honda CBR 600RR -03. Och det var inte vilken honda som helst. Det var Peter Lindéns gammla honda. Den hade varit finare men nu var den brun. Jag bodde i en hyresrätt så jag lackade om kåporna i badrummet. Så, ja nu hade den min favoritfärg ROSA.
Jag körde och körde hela sommaren. Började hänga ut mer och kände att jag hade bra fart i vänstern. Gick i depå. Kenneth kommer fram. Det ser ju riktigt bra ut det där säjer han. Kenneth kör i Superbike(Största klassen, den klass som alla vill köra i) Shit, tänkte jag. Tycker han att det ser bra ut så gör det nog det. Visst fattade jag att han ville vara snäll och uppmuntra mig men ingen rök utan eld. Ändå gick det inte fortare än 1:03. Jag hade ju trots allt kört fortare med R1:an och den hade gatdäck. Gick ut och laddade hårdare. In i vänstern igen. Styret i backen glider mot curbsen. Dom sticker upp lite och det enda jag tänker är att trycka till med händerna så jag inte ska slå ihjäl mig mot kanten. Världen vänds upp och ner. Sand i munnen. Jag andas utan problem. Tittar upp Kenneth står i innern och viftar och skriker ner till starten. KRASCH!!!!!
Senare under året vid en annan körning så dänger jag till med 1:00:08. Men varför!!! 8 tusendelar från att komma under minuten. Det som retar ännu mer är att de andra tiderna
under samma pass är 1:00:13, 1:00:21, 1:00:28. Det är ju bara en vindpust ifrån. Men ändå käns det som en evighet. Säsongen slutade med ännu en krasch i samma kurva.
Under vintern blev jag sugen på en 1000cc. Jag hade hört att Suzuki -05 och framåt ska ha en fruktansvärt bra motor. Letade men dom var så dyra. Men jag ville ha en bra en om jag skulle betala så mycket. Året blev 2008 och i februari hade jag ännu inte hittat nån. Men jo vänta där var en. Men det var en -07:a till ett pris som var lägre än många -05:or och denna hade bara gått 200Mil och det i Superbike klassen. Så det var ingen vanlig gathoj utan en riktig...ja, en superbike. Ringde killen som ägde den. Han var dansk. Jaha. det var därför den var så billig. Den ägdes av en dansk MC affär och inte inreggad. Men efter att ha funderat i 7 minuter ringde jag upp killen igen och det blev affär.
För er som inte vet det så uttalas Suzuki "Kozuki" i danmark. Jag målade även denna hoj. Fast nu i rött, vitt och svart. Med ett gemensamt tema vilket ni får lista ut själv.
Våren kom. 1:Maj var det premiär med Banåkning.nu. Jag åkte ut på min Kozuki. Nu har man ju hört många historier om hur fort motorcyklar går. Och här kommer ännu en. Det kändes som att öppna damluckorna i harsprångets kraftstation. 183hk på bakhjulet vilket ger ca 200 i motorn. Hojen väger ca 180kg. Vikt kraftförhållandet är det samma som en volvo V70 med 1.500hk.
Åker ut på start och målrakan på treans växel. Vid ca 100km/h lyfter den framhjulet i luften bara pga gaspådrag. Detta är vansinne. Resten av dagen åker jag runt på bakhjulet.
Det blir juni och bästa tid är inte bättre än 1:00:43 trots all kraft. Det går lite långsammare i kurvorna med en 1000cc. Detta för att den är lite tyngre än en 600. Går in i depå och snackar med gubbarna. Solen skiner och klockan börjar närma sig 20:00. Dricker lite vatten och snackar om hur man ska bli snabbare. Ja, här står vi några och pratar om hur man ska bli snabbare. Vad håller jag på med.
Solen lyser, 20grader varmt. Asfalten är varm. Jag har ett skinställ på kroppen och en i stort sett ny superhoj som står bredvid. Fulltankad är den dessutom. Ingen är på banan. Den är tom. Alltså den är tom. Och här står jag och snackar om hur jag ska bli snabbare.
Hjälm på (som dom skulle sagt i armén)
Åker ut. Lyfter blicken längre mot utgången. Ja. jag märker att nu tittar jag på slutet av kurvan innan jag ens gått in i den. Kör på så hårt jag kan. Går på bromsen så sent efter långrakan att jag tänker att nu är det kört. Bakhjulet dansar riktigt hårt fram och tillbaka. Går in i kurvan och ända längst ut mot kanten. Viker in mot start och mål och öppnar damluckorna och kraften flödar. Håller i styret och känner hur benet börjar lämna tanken pga fartvinden. Över mållinjen och jag vet att det är bra. Alla som kört på bana vet vad jag menar. När man sätter ett bra varv så vet man. Drar på och kommer upp mot chikanen och där hinner jag slänga blicken på laptimern innan jag drar i bromsen. 0:59:xx. Jag ser inte vad det sista är men jag är under minuten. Jag är en av dom nu! Som vanligt när jag satt ett bra varv så känner jag bara för att vika in i depån och känna mig nöjd. Men jag gör inte det. Jag vet att det är jobbigt att fortsätta. Jag är helt utmattad. Men jag är i en ZON. Laddar så hårt jag kan och bakhjulet släpper i nästan varje kurva. Men det är inte dom där oväntade släppen utan jag åker på sladd i apex(snävaste delen av kurvan). Däcken släpper men det bara små glider och jag känner det alla vill kunna känna.
Jag känner gränsen. Det är helt otroligt. Jag trodde aldrig jag skulle kunna åka på kontrollerade ställ. Och nu är det inte så att det är bra för det går långsammare då. Men då vet man ungefär hur mycket man kan pressa utan att åka av. Och det är ovärderligt.
Åker in i depån och är så nöjd att jag bara vill skrika. Kollar på laptimern. 0:58:88. Jag drog ju inte bara till med en 59:a utan en 58:a. Jag får nästan tårar i ögonen. Går fram till grabbarna och säjer jag åkte 58:88. Grattis säjer alla och Hampus säjer. "Å hur jävla snabb ska du bli då"
Jag inte vet jag. Men det här kan ju bli nått. Ingen har ju kört fortare än 56:12 någonsin och det rekordet är 10år gammalt. Nu är det ju också så att det är ett tag sen dom körde SM här så det rekordet skulle nog putsat om sverigeeliten kom hit. Men å andra sidan har jag bara hållit på i ganska precis ett år med detta. Eller ca 20 träningar.
Efter en säsong med 2 ytterligare vurpor så börjar det bli höst. Efter en del övertalning från grabbarna så Anmäler jag mig till SM på Gelleråsen och Rookie 1000. Det är instegsklassen i roadracing. Finns även en Rookie 600 klass.
I min klass gick en kille som hette Fredrik. Han var nog Sveriges mest allergiska människa. Han var allergisk mot snö. Och han bodde 10Mil norr om polcirlkeln. Jag kommer inte ihåg exakt var det var men det var väl någon förorening i snön han inte tålde. Hur som helst så skulle vi springa 60 meter på gympan. Jag fick springa mot Fredrik. Han förlorade i alla grenar. det berodde på att han hade lite kass fysik å det hängde väl ihop med allergin antar jag. Jag var väldigt nervös. När starten gick drog Fredrik iväg och som en missil. Jag försökte komma ikapp men jag torskade helt enkelt. Ingen fattade hur jag kunde förlora. Fredrik sträckte armarna i vädret. Troligen hans första och enda vinst i en fysisk gren.
Jag är kass när det gäller.
Kvalet närmade sig och regnet lika så. Men det var torrt ännu. Jag hade inga regndäck heller. 30min innan kvalet ska börja öppnar sig himlen och ner kommer vatten. Mycket vatten. Springer runt i depån och letar. Ser ett set regndäck ligga utanför ett tält. Det betyder på RR språk att de är till salu. Kollar på dem. De ser Ok ut men är från 2006. Känner på dem och dom är klibbiga ännu. 800kr för bägge säjer killen. Tja tänker jag. Helt ok pris och jag är desperat. Köper dom och springer iväg. Byter däck i panik. Samtidigt som jag ser alla andra stå i sina tält och ta fram reserv fäljarna med regndäcken redan på. Jag som är nervös av naturen blir nu lite mer nervös. Men jag har inte tid att tänka på det utan nu är det bara däck på som gäller.
Hinner få på däcken precis till speakern ropar Rookie 1000 till start. Vi radar upp oss i inre depån och blir sedan ivägsläppta. Kommer in mot första böj. Det är blött och jag har regndäck från 2006 på. Jag har aldrig kört på regn förut och nu av alla gånger gör jag premiär på blött. Jo just det, i en SM kval. Kör på så fort jag vågar och efter några varv börjar jag våga lite mer. Men just när jag ska börja åka på lite mer så immar visiret igen men bara på ena sidan. Jag får hålla hjälmen åt sidan på raksträckan och titta med ena ögat. På nummertavlan ser man dom 5 snabbaste startnummren. Men jag måste se fel det står ju #1 på plats 5. Va fan jag är ju FEMMA.
Ja, jag ville ha ett lågt nr och frågade efter det när jag bokade nr. "Nummer 1 är ledigt". Får man ha det sa jag. "Ja, i rookie får du det".Kvalet slutade med att jag föll ner till plats 9. Kval 2 regnade det ännu mer och jag kunde inte förbättra mig.
Det blev kväll och jag gick och la mig i sovsäcken i min skåpbil. Somnade ganska snabbt och vaknade av motorvrål. 250 klassen var vaken. Åt frukost och gick bort till Roger och Hampus och snackade lite om hur starten går till. Ja, det är inte som träningarna hemma på mittsverige ska du veta. Det är trångt och i rookie 1000 smäller det mest av alla klasser säjer dom. Bra, jag var ju inte nervös innan :)
Rookie 1000 till start
Av nån anledning är jag inte nervös. Jag var det innan men inte nu. Jag hade köpt ett par lätt begagnade Bridgestone slicks av Hampus. Däcken var i rätt bra skick. Gått ett kval för honom och jag hade ju kvalat på mina regndäck så jag hade inte behövt nöta på dom.
Vi linar upp och starten går ganska omgående. Öppnar damluckorna och Kozukin drar iväg på bakhjulet. Jag har innern och klarar mig rätt bra. Hampus däremot åker tredje ytterspår och håller sig nätt och jämt på hjulen. Ja, det låter som man refererar trav. Jag vet.
Hamnar efter ett par varv lite själv och har ingen att fajtas med. Dessutom bromsar jag tidigt och av nån anledning gör jag det om och om igen. Fan vad dåligt jag kör. Försöker förbättra men det går inte. Helt plötsligt kommer målflaggen. Slår av på gas och kommer ikapp killen som är framför. Följer honom in i depån. Jaha. Jeg blev tydligen 7:a. Jag är faktiskt rätt nöjd ändå. Körningen var inte lysande. Jag har ett personbästa som är över en sekund bättre än min snabbaste tid under racet. Jag jag körde under min kapacitet men jag kom ändå 7:a i min racingpremiär.
Nu är det vinter
Jag har redan bestämt mig. Jag ska köra ALLA tävlingar som jag har råd med. Det är ca 10st och man får räkna med ca 7.000kr/tävling. När jag började köra sa en kille till mig. Det är inte en hobby det är en livsstil.
Många funderar över världsliga frågor som varför finns jag till och vad går livet ut på. Jag vet inte vad andras liv går ut på. Men jag vet vad mitt gör. Mitt liv går ut på att ha kul. Jag skulle vilja göra mer intelligenta saker med mina pengar. Men just nu så får det vänta.
Nu är det så att roadracing ska man börja med när man är 12-15år inte 31. Men det finns några som kör i Superbike som är runt 50år. Det är det fina med motrosport. Man kan hålla på länge. Nackdelen är att man går sönder lättare vid en krasch och att man blir trött fortare. För trött blir man. Roadracing är lika jobbigt som att åka längdskidor eller springa marathon.
Så nu tänker jag satsa och se hur långt jag kan komma. 2009 ska jag ta nog med poäng för att klassa upp mig till Superbike. Och sen kommer ni se mig på TV4.
/
Jonas Eriksson, #1 Rookie 1000
